onsdag 19 juli 2017

Ett hjärta åt helvetet




Säger man hans namn tre gånger i spegeln så dyker han upp i butiken. Och vill lämna tillbaka sin Lemarchand-kub. Han har aldrig något kvitto heller den djäveln ....


Om det fanns två författare som definierade mitt 80-tal så var det Stephen King och Clive Barker.
Detta par i Skräckkungar (suck it up Dean Koontz!) höll mig vaken mången natt med ficklampa under täcket ...
Det är väl dock inte osant om jag påstår att King vann kampen både om försäljningslistorna och de stora folkmassornas kärlek.
Barker var alltid den lite svårare av dem. Mörkare, mer poetisk, mer ... knäpp helt enkelt.
Så knäpp att hans kanske mest kända skapelse, "The Hellbound Heart" (förlagan till nu klassiska skräckrullen "Hellraiser"), inte ens blev översatt till svenska!
 
Förrän nu det vill säga!
 
Kaxiga lilla Malmöförlaget Vertigo gör årets kulturgärning och ger för första gången ut denna klassiker på Svearnas språk! I översättning av, vår kompis, den skånska skräckdrottningen Caroline Grimwalker minsann!
 
Jag kan inte nog rekommendera att ni läser denna blodiga lilla pärla i sommar (ty den är rätt liten, bara 136 sidor). Har du inte denna bok i hyllan, bredvid de andra giganterna i genren - Shelleys "Frankenstein", Stokers "Dracula" och  Lovecrafts "Call of Cthulu" t.ex. - kan du knappast med gott samvete kalla dig för skräckälskare ...
 
"Han hade begått ett misstag när han öppnade Lemarchands ask. Ett mycket förskräckligt misstag.

Frank Cottons omättliga aptit på smärtans mörka njutningar ledde honom till mysteriet med Lemarchands kub, och därifrån till en död som bara en störd själ kunde tänka ut. Men hans brors kärlekstörstande fru, Julia, har upptäckt ett sätt att återuppväcka Frank men priset blir blodigt och fruktansvärt och det kommer definitivt kosta så in i helvete."




 Det här är ett verk som verkligen påminner mig om varför jag älskar skräck!
Det är mörkt, obehagligt, blodigt och bör kanske inte läsas när du är ensam hemma ..
 
Måste se om filmen också, har inte sett den på säkert tjugo år.
#Imold
 
// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

 

 

torsdag 13 juli 2017

Cake or Death?


Eftersom jag antar att vi alla kan vara helt överens om att Eddie Izzard är sin (och de flesta andras) generations bästa stand up-komiker är det kanske inte helt otippat att ett superfan som jag kastade mig över hans nyutkomna självbiografi, "Believe Me: A memoir of Love, Death and Jazz Chickens".

"Over the course of a thirty-year career, Eddie Izzard has proved himself to be a creative chameleon, inhabiting the stage and film and television screen with an unbelievable fervor.
Born in Yemen and raised in Northern Ireland, Wales, and England, he lost his mother at the age of six-a devastating event that affected the rest of his life. In his teens, he dropped out of university and took to the streets of London as part of a comedy double act. When his partner went on vacation, Izzard kept busy by inventing a one-man escape act, and thus a solo career was ignited.
Izzard broke a mold performing in makeup and heels, and has become as famous for his "total clothing" rights as he has for his art. In Believe Me, he recounts the dizzying rise he made from the streets of London to West End theaters, to Wembley Arena, Madison Square Garden, and the Hollywood Bowl."

Ångrar lite att jag inte valde ljudboken istället dock (även om jag vanligtvis inte är en "lyssnare"), för Eddie skriver precis som han "ståuppar". Långa, hysteriskt roliga utläggningar om allt från himmel och jord - med fantasifullt geniala/skogstokiga inpass i paranteser eller fotnötter.
Även om jag hör Eddies röst och betoningar i huvudet när jag läser skulle det nog vara ännu roligare att få det rakt från källan.

Som såhär ungefär:

Geni!
Han är ett geni I tell's ya!

Framförallt första halvan av boken, om hans barndom, uppväxt, skolår och när han kom ut som transvestit ("Executive transvestite that is, not f*cking weirdo transvestite ...") är problematisk läsning.
Jag måste konstant avbryta för att antingen:
A) Skratta högt och utstå förbryllade blickar från andra semesterfirare runt poolen.
eller
B) Läsa briljant formulerade utdrag ur boken för min hustru, som läser egen bok i solstolen bredvid och blir mer och mer irriterad på sitt val av äkta hälft.


Bokens andra halva är lite mer sansad. När han går in mer i detalj om sin/sitt tidiga karriär, flygcertifikat, maratonspringade m.m. blir det lite längre mellan skratten, men fortfarande konstant underhållande och intressant.

Riktigt gripande blir det även när han pratar om sin mor (som gick bort när han var 6).
"Everything I do in life is trying to get her back. I think if I do enough things ... that maybe she´ll come back ... It hasn't worked yet ..."

Obligatorisk läsning för alla Izzard-fans.
Rekommenderas varmt för alla andra också.


// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

fredag 7 juli 2017

Bokhandlarnas sommarpockettips!


Gillar du Peter May och Ann Cleeves bör du absolut läsa Sharon Boltons "Små svarta lögner"!
Vindpinad Falklands-Domestic Noir.
Olidligt spännande, samt gripande historia.

"Vad är det värsta din bästa vän skulle kunna göra mot dig?
Det var visserligen inte mord. Ett ögonblicks ouppmärksamhet, en tragisk olycka – och två barn är döda. Dina barn.
Du bor i ett litet ö-samhälle och kan därför inte undkomma kvinnan som har förstört ditt liv. Varje slumpartat möte blir en plågsam påminnelse om vad du har förlorat – din familj, din framtid, din psykiska hälsa.
Hur länge dröjer det innan hämndbegäret blir för svårt att motstå? Om du saknar skäl att leva vidare, varför då inte låta dina mörkaste tankar bli till handling?
Så: Vad är det värsta du skulle kunna göra mot din bästa vän?"


Malin Persson Giolitos "Störst av allt" plockade välförtjänt hem Svenska Deckarakademins pris för 2016 års bästa svenska kriminalroman.
Det är en otroligt välskriven och skakande skildring av varje förälders värsta mardröm, även om jag nog snarare skulle kalla boken för ett rättegångsdrama än en deckare.

"De rikaste rika och de mest utsatta behöver sällan träffas. Utom i Djursholms allmänna gymnasium. Fem tonåringar, och en lärare som vill väl. Det slutar i katastrof. Nio månader senare ställs artonåriga Maja inför rätta.

"Jag vet inte hur jag ska orka lyssna. Men det är farligt att släppa på koncentrationen. För då kommer ljuden. Ljudet när de kom in i klassrummet och drog bort mig, ljudet när Sebastians skalle föll i golvet, det lät ihåligt. Det dånar i mig, så fort jag inte passar mig kommer det tillbaka. Jag pressar naglarna in i mina handflator, försöker ta mig därifrån. Men det hjälper inte. Min hjärna släpar alltid tillbaka mig till det där jävla klassrummet."




Alex Marwoods "Den mörkaste hemligheten" är verkligen mörk ..

Jag lånar ur Susannas recension från förra året:
"Marwoods litterära thrilleruniversum är långt ifrån den klassiska pusseldeckarens (även om avslöjandet faktiskt kryper fram i en närmast Christiesk återföreningsscen). Vemgjordedet-aspekten är alltid underordnad utforskandet av de mekanismer som får oss att göra det. Det psykologiska spelet mellan bokens karaktärer som oundvikligt leder mot katastrofen är mästerligt skildrat. Och som den riktigt goda litteraturen plägar göra lämnar boken läsaren med nya frågor att ta ställning till."


I Jussi Adler-Olsens "Washingtondekretet" skildras ett USA i politiskt kaos, som en dystopisk "Homeland"-säsong ungefär. Låter det som ett fullkomligt orimligt framtidsscenario i dessa Trump-tider? :-)
Betänk att boken faktiskt är skriven för tio år sedan. Är Jussi kanske synsk?

"Doggie Rogers är lycklig när hon kliver in på Hotel Splendor för att fira den demokratiske presidentkandidaten Bruce Jansens historiska valseger. Hon är full av hopp inför framtiden och övertygad om att Jansen är den rätte att axla rollen som världens mäktigaste man. Men medan den nyvalde presidenten hyllas av sina trogna medarbetare drar en man i rummet plötsligt vapen. Skottet träffar Bruce Jansens höggravida hustru, och varken hon eller det ofödda barnet går att rädda."

Politisk thrillerunderhållning på hög nivå!
Dock får Jussi ett rejält minustecken för att han i slutet av boken, under "Webbsidor för relevant läsning", listar r*vhatten Alex Jones högerextrema konspirationsteorikanal "Infowars".
Det finns absolut inget relevant med den sidan. Om man inte forskar på hur långt människans dumhet kan sträcka sig ...


// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

måndag 3 juli 2017

"Hon som kom före" av J.P Delaney

 
 
 
"Hon som kom före är en psykologiskt högspänd spänningsroman om två kvinnor vars öden obönhörligt cirklar mot samma mörka punkt. J.P. Delaney har skrivit en driven och överraskande berättelse som utmanar läsaren att själv svara på de allt mer oroväckande frågor som Jane och Emma konfronteras med när de flyttar in i Edward Monkfords olycksbringande villa."

Det här visade sig vara en riktig bladvändare, som absolut inte gick att lägga ifrån sig. Två kvinnor vars liv tycktes gå mot samma kusliga öde. Riktigt otäcka frågor att ta ställning till. 
Vill man veta vad man själv skulle svarat? 
Nope.
Vill man bo i detta till synes spektakulära hus?
Nope.
Vill man läsa boken?
Japp.

// Silja, Akademibokhandeln Helsingborg City
 

onsdag 28 juni 2017

Bokhandlarnas sommarpockettips!

 


Johan tipsar om fyra romaner ni inte bör missa i sommar!



Emma Clines ”Flickorna” handlar inte om Charlie Manson. Inte riktigt. Den handlar om flickorna runt honom och deras förhållanden till varandra.  Om längtan efter gemenskap och vilja tillhöra något större. Att hitta en egen väg.
Vi som läser vet ju dock vart var den här specifika vägen leder.
Nowhere good honey …
Underbarnet (hon är 27) Clines debutroman har hyllats av en enig kritikerkår och sålts till sjuttielva länder.
Välförtjänt så får jag säga.
"Flickorna" är är en otroligt fascinerande och välskriven bok.
Det ska bli mycket intressant att se var det här författarskapet tar vägen.

 
"Världens vackraste man", av Lena Ackebo är tragikomisk, mänsklig och rörande historia om två väldigt olika systrar.
Inte riktigt feelgood.
Inte riktigt finkultur.
Mittemellan Lena Andersson och Emma Hamberg liksom.
Mycket läsvärt är det i alla fall.
 
Historiska romaner brukar inte vara min grej riktigt. Har aldrig lyckats känna någon större passion för den romantiska litteraturen heller.
Så hur går det när en av mina favoritförfattare, Chris Cleave - ordkonstnären bakom fantastiska böcker som "Incendiary", "Little Bee" och "Guld", ger sig på bägge genrerna på en gång i "Alla hjältar blir förlåtna"?
Inte förvånansvärt kanske så går det alldeles utmärkt!
Cleaves penna förflyttar mig till andra världskriget, rakt till London under Blitzen och mitt in i kärlekstriangeln mellan Mary, Tom och Alistair.
Både krigets fasor och kärlekens vedermödor skildras med ett strålande språk, gripande drama och en stor nypa humor.
Rekommenderas varmt! 
 
Bjärredsförfattaren Petra Holsts nyutkomna roman "Bländad" är en riktig jädra bladvändare!
Jag läste den i en sittning, med endast paus för stekt kaviarmacka med ägg till lunch, under en regnig augustieftermiddag förra sommaren.
Det är en berättelse som suger in dig och vägrar släppa taget.
Klart mer obehaglig än många thrillers jag läst det senaste året. Förmodligen för att den går att relatera till på ett personligt plan, till skillnad från de flesta historier om norska seriemördare eller briljanta-men-alkoholiserade kriminalkommissarier.
 
Återkommer inom kort med tips på årets bästa deckar-sommarpocket!
 
// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd
 

söndag 25 juni 2017

Sommarhögen 2017


Är det dessa tolv titlar som skall utgöra min sommarläsning i år?
Vi får väl se.
Jag vet av erfarenhet att det inte alltid blir precis som man planerat.
Någon eller några faller bort. Andra böcker tränger sig in och kräver att bli lästa ....

Men men, så här ser högen ut just nu.
Elisabeth Strouts kritikerhyllade "Mitt namn är Lucy Barton". Thrillerfavoriten Belinda Bauers nya "De vackra döda". MR Careys "The Boy on the Bridge", en prequel till förra årets fantastiska zombieskräckis "Flickan med gåvorna".
Inte en prequel, men en fortsättning - Lena Ackebos "Kära Barbro". Tar vid där, en av förra årets favoriter, "Världens vackraste man" slutade.

Caroline Engvall ("14 år till salu") debuterar som skönlitterär författare med uppmärksammade spänningsromanen "Ärren vi bär".
En av världens absolut roligaste människor, Eddie Izzard, har skrivit självbiografi!
"Believe Me - A Memoir of Love, Death & Jazz Chickens" skall bli ett stort nöje att ta del av!

Sen "Selfies". Del sju i Jussi Adler-Olsens svit om Avdelning Q hos Köpenhamnspolisen.
Ännu en av världens roligaste människor - David Sedaris. "Theft by finding", inte en av ordkonstnärens vanliga essä-samlingar, utan hans dagbok 1977-2002.

Åsa Schwarz har inte skrivit en thriller om Fångarna på fortet ... Nej, "De sju nycklarna" handlar om de sju internationella IT-profiler som bär nycklarna till hela internet. Spänning i hackermiljö.
"De försvunna" av Caroline Eriksson, som kom häromåret, var en otroligt spännande och välskriven svensk "domestic noir". Kan "Hon som vakar" upprepa succén?
(Skarpögda läsare kanske tycker att dessa två damers böcker ser lite konstiga ut på bilden. Det kan i så fall bero på att jag mästerligt photoshoppat in titlarna eftersom de inte finns i tryck ännu. Jag kommer att läsa bägge på min iPad, inte på stranden m.a.o.)

Uppmärksammad roman om ensamhet och tillhörighet. Amerikanskan, med det svenskklingande namnet, Emily Fridlunds debut "Vargarnas historia" låter lovande.

Sist, en titel som jag inte hann med när den kom ut i våras men som jag banne mig ska läsa i sommar. Leivingers och Pinters fantasykriminalroman "De mörkermärkta".

Vi syns på stranden!
(Det är jag som ligger med näsan i en bok och ignorerar mina barn.)

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd



torsdag 22 juni 2017

Gästbloggaren: Mariette Lindstein



Den vanligaste frågan jag får av journalisten, på föredrag och av nyfikna läsare är: ”Varför går man med i en sekt?” Svaret är inte så invecklat som man skulle kunna tro, för det gör man egentligen inte. Det finns ingen som vaknar en morgon och säger: ”Jag tror jag ska gå med i en sekt.” Det är något som händer långsamt och gradvis. I mitt fall tog det över ett år. Jag läste böcker, gick på föredrag, pratade med intressanta människor och till slut bestämde jag mig för att ta en kurs.
Och mycket senare, när en rekryterare föreslog att jag skulle började jobba på Scientologikyrkan, var jag helt övertygad om att den inte alls var någon sekt.
Och sedan tog det flera år innan jag blev en hängiven Scientolog.
Numer ser jag på den långa processen som förvandlade mig till en sektmedlem som hjärntvätt. Den sker systematiskt: Ta bort individernas kontakt med omvärlden. Få dem att tro att omvärlden är farlig. Peppa dem på ett högre syfte. Mata dem med samma information om och om igen. Och när man hör något tillräckligt många gånger tror man till slut att det är sant.

Det var just den långa, systematiska processen jag ville beskriva när jag började skriva trilogin om Dimön. Utmaningen var att skriva på ett underhållande sätt, inte predika och försöka mata läsarna med fakta. Istället ville jag låta dem uppleva hur det går till när man dras in i en sekt. Och i andra boken vad som händer efteråt – om man vågar tala ut. Och slutligen, i Sektens barn: konsekvensen för framtida generationer.
Det blev verkligen en utmaning. Men det blev också min terapi.
Nu när jag ser tillbaka på de tre åren när jag skrev trilogin kan jag bara säga att allt som plågade mig då har försvunnit: mardrömmarna, självanklagelserna och ångern över de bortkastade åren. Jag utkämpar inte längre något krig mot Scientologerna. Ämnet är mycket bredare än så. Manipulation. Härskartekniker. Hjärntvätt. Sektproblematiken letar sig in överallt: i förhållanden, på företag och i skolor. Genom de hundratals mejl och meddelanden jag fått från läsare har jag förstått att det som hände mig i sekten bara är ett exempel på ett mycket större problem.

Det känns trots allt lite sorgligt att ta farväl av Dimön med den sista och avslutande delen i trilogin. Men det finns mer att skriva om sekter. Nästa serie kommer att handla om deras frontgrupper och bulvaner, och ja det finns gott om dem även här i Sverige.
Det fanns ett förord in mina böcker som jag senare bestämde mig för att ta bort. Jag ville att böckerna skulle få leva sitt eget liv som den fiktion de trots allt är.
Men förordet var något liknande det här:

Detta hände.

På en plats någonstans långt borta från civilisationens hummande och brummande gick det till så här.

Människor levde sådana här liv.
Många tvingas i dag leva med ärren från övergreppen och förnedringen.

Det är för dem jag har skrivit de här böckerna.

Det är något alldeles speciellt med att andas frisk luft när man har varit fången under en längre tid. Världen ser annorlunda ut. Färgerna är klarare. Smakerna starkare. Måhända förlorade jag många viktiga år av mitt liv, men tänk vad som har hänt sedan jag bestämde mig för att tala ut. Jag har fått nya vänner över hela världen. Förhoppningsvis gör jag nytta. Om jag kan förhindra en enda tonåring från att ta resan jag tog när jag gick med i en sekt är det mödan värt.
Ordet är fritt här i Sverige. Låt det alltid förbli så.

// Mariette Lindstein, författare